Engelsk

        Tab.63 "se Tab.22"

D2 Per Söder f.7-3-1813        Bodde i Öjaren, Ström

g. 1846 Sigrid Nilsdotter f.18-4-1811 d.3-7-1898

Barn: E1 Henrik Söder f.5-4-1847 d.25-11-1935

E2 Kerstin Persdotter f.17-6-1851 d.21-2-1939

E3 Nils Svensson Flyckt f.31-12-1835 d.26-10-1907 Skräddare Fader:Sven Jönsson Södergren f.2-6-1801 d.16-2-1875

E4 Hans Ersson Strömstedt f.9-5-1844 d.12-12-1931 Fader:Lösdrivaren Erik

 

Per Söder blev antagen den 15 Mars 1834 då för numret 91 Hallen. Platsen hade varit vacant innan dess, och anslagen hade gått till Regements Musiken till den 31 December 1833. Per var då 22 år och 4 månader, hade tjänstgjort i 1 är 3 månader, och han var 5 fot och 7 3/4 dels tum lång. 1845 begär Per Söder avsked för att ha skadat ena foten. Han hade thänat utmärkt vål.

Ur General Mönster Rullarna G1 cb. Fältjägarna

Under den tid han var militär, var han ogift. Han kom aldrig att äga ett hemman eller torp, och hyrde inte heller, utan bodde som inhyses mest hos sin frus släktingar. Var fattig och sjuklig.

Hans fru Sigrid hade en egen "K auklåt", som Louise Kritchewsky har upptecknat efter att Karin Strömstedt i Öjarn Renån har nynnat den ur minnet. Efter att Margit Lundqvist i Kärrnäset berättade om denna "Kauklåt", tog jag kontakt med Louise, och hon sände mig noterna till den, så jag kan ta med den i boken.

 

Fotograf (177)

 

 

Sigrid Nilsdotter f.18-4-1811 d.3-7-1939

Margit Lundqvist i Strömsund lånade mig fotot.

 

Sonen Henrik Söder var ungkarl, och det finns många historier om honom, som jag har lånat från Ströms egen lokalhistoriska tidning Heimlauta, och som jag vill ta med.

Ur Heimlauta från 1988, berättas det, att Henrik från Fulverbygget brukade bo i fäbodstugan som låg på andra sidan sundet i Näsbuan, där man hade slåttermark, lador och sommarladugård, när han var på sina snarningsturnéer.

En gång skulle han snara hare då han bodde där. Han hade fått en stor "harafrees" i snaran. Då haren fortfarande levde ämnade han skjuta den, då bar det sig inte bättre, än att han skjöt av snartråden, haren skuttade glatt mot friheten.

Söder hade kommit till Jonas och Juliana och sagt "nö fär je heim, de va klein e' jaktlöck danen, kunn ju int ta haran u snöre då han va lavanes, åsse bare sa int bätter an je sköut a snöretrån".

Han brukade också vara ute och jaga i skogarna, och ofta ensam. När han en dag som vanligt var ute på älgjakt, stötte han på en sovande älg. Söder gjorde sig beredd att skjuta, men så började han fundera om han hade rätt att skjuta när älgen sov. Vädret var vackert, och han lade sig själv att sova ett slag till älgen vaknade. Söder somnade och när han vaknade så var älgen borta.

Henrik Söder var inte så farlig för älgen, för han hade för det mesta en kronisk älgfrossa som var så våldsam, att när han skulle sikta, började bössan att göra en cirkelrörelse som var så pass stor, att hela älgen kom inom cirkeln med påföljd att kulan svepte ut i periferin, så älgarna klarade sig för det mesta.

En gång var han ute på sina färder till sin barndoms sjö Fulvern för att fiska. I packningen var den obligatoriska älgstudsaren med. Komna i närheten av Fulvern står plötsligt en grupp älgar mitt på vägen. Nu kommer älgfrossan igen. Söder river och sliter till sig bössan, men var är ammunitionen? Jo, den var väl inbunden i ryggmesens börda. Där fanns skott för flera älgar. Nu var nerverna i bristningsgränsen. Efter mänga besvärligheter får han tag i sina skott och slänger i ett i bössan, men var är älgarna?  De hade då avlägsnat sig.

Fiskarkompisarna hade nog svårt att hålla sig för skratt, men de fann nog för gott att hälla skrattet tillbaka, för nu var gubben grön av ilska.

En gång i hans långa jägarliv hade han tur att fä skjuta en älg. Det var under höbärgningstiden. Han var då tillfälligt och hjälpte till med slåttern på Vällens fäbodar. Söders granne ville ju ha sitt hö i hässjorna så fort som möjligt, men nu hade Söder fått i sitt huvud att nu skulle han jaga älg och det stod ej att ändra honom. Bössa och hund var hans ständiga följeslagare, så också nu.  

Han hade nära till vildmarken nu och han går liksom på måfå utan något särskilt mål för sin vandring. Sommarhettan är intensiv, hunden har ingen känning av villebrådet. Men vid Storstenstjärn börjar hunden dra i kopplet men svagt, uppför holmen går hunden.

Överst på holmen har den formen av en gryta, just i den grytan hade älgen tagit sin middagssiesta. Den starka värmen hade också gjort älgen slö; därför vart han litet för sen att ta till flykten.

Det sades att hunden var klokare än sin husbonde den gången. Han stod nämligen stilla tills husse fick upp sitt muskedunder och skottet gick. Det förunderliga skedde, att älgen föll stendöd ner.

Nu blev det fart på både jägare och hund. Den höga sommarvärmen tarvade en hastig hemforsling av köttet. Ner över fäbodarna kommer han med fart. Vad nu då, så brått, undrar grannen.

 

Fotograf (180)

 

Henrik Söder f.5-4-1847 fr. Fulvern. Fotografen är Erik Strömberg i Renån.

 

Jo du, nu är det bråttom, för nu skall det bli mat, samt god mat. Vad stort har du då gjort? undrar grannen och får till svar, att nu skall du fara hem och se till att du har starka bärremmar i din bärmes, för nu skall det bäras älgkött. Har du förstått?!

Nu börjar grannen förstå att det är allvar. Någon vidare bärgning av hö var det inte att.tänka på nu. Dessa tiders sätt att taga vara på kött kunde ske på ett sätt att fortast möjligt få det i saltlake. Nu fick slåtterfolket brått med styckning samt med forsling av köttet. Den ljusa sommarnatten fick de använda för hemfrakten. Natten var ju bra med tanke på att då kunde man undvika onödig insyn från obehöriga också.

Söder hade en halvbror som gick under namnet Hans Ersa. De var som bröder rätt olika. Söder var jägaren, fiskaren och naturmänniskan.' Han var till sin läggning geolog och naturforskare. Särskilt intresserad var han av att studera inlandsisens framfart i markerna. Där den skrubbat sig fram över de högsta höjderna och gjort märken efter sig i marken. De djupaste märkena i markerna hade åstadkommits när isen låg lös men packad av orkan eller hård storm. Den hade då tagit med sig sten samt all matjord. Vad som lämnades kvar var klara stenberget. Han fortsätter, dessa kala berg har kanske haft en tropisk växtlighet en gång i tiden. Sådan var dom dessa gubbar.

När dom sista gången besökte sin kära fiskesjö, var dom gamla. Förr använde dom en dag, nu fick dom använda två för att komma upp. Lika så tillbaka ner. Sin största fiskeupplevelse fick Söder erfara under sin vistelse där. Han fick på ståndkrok en 8 10 kilos öring. Det var en verklig upplevelse för honom. Nu fick han i huvudset, att han skulle ha hem den färsk. Det blev omgående start hemåt. Någon annan fisk fick dom inte. Men storöringen bar Söder i en rem på ryggen. Det skulle bli kalas på öringen, när dom kom hem. Troligen hade dom glömt, att det tog dem två dagar hem, så när dom äntligen kom fram, hade öringen lättat en hel del och samtidigt blivit oduglig som människoföda, så någon öringkalas blev det inte.

Vi har förut nämnt att bröderna hade använt två dagar för upp och hemresan och måste ligga över på vägen. Det var svårt att klara sig för myggen. Så nu tänkte dom att skydda sig så mycket som möjligt under sovtimmarna. I den måttan hade dom planerat nattlägret mitt ute på en myr vid grundvattnet. Att myren var fuktig säger sig självt, men för att råda bot mot detta, bar de ut försvarliga mängder med granris för att få så torrt som möjligt under ryggen.

Där sov de nu den tröttas drömfria sömn. På frågan hur det var att kvälla på myren, kom Söders korthuggna svar; Om jag har uppehållit mig på fast mark eller myr, har myggen alltid varit lika besvärlig. Därmed medgav han att myggen även den natten varit huggfrisk.

Att Söder var mångsidig, förtäljer följande. En fiskarkoja skulle byggas vid Stor Fulverns västra strand. Söder var med frän första stund. Inte uträttade han så mycket på arbetet, men det hörde liksom till ordningen, att han skulle vara med.

Det är lördagskväll och kojan är färdig. Kojbyggarna bereder sig på att lägga sina nät. Men nu blev Söder eld och lågor, inga nät skall läggas i natt. Det är söndag i morgon. Vi skall inte vanhelga vilodagen. Detta uttalade han djupt och allvarligt. Fiskarlaget hade full respekt för den gamle. Han fick sin vilja igenom. Inga nät kom i sjön den natten.

När söndagsmorgonen kom, väcktes fiskarlaget med att Söder sjöng "Morgon mellan fjällen klara bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunger Gud är god, Gud är goC. Men mer skulle de få vara med om. När klockan nådde elva åskade Söder tystnad. Ur packningen kom hans postilla samt psalmbok fram. Och snart ljuder psalmsången ut över Fulvern, tätt följd av en uppläsning över dagens högmässotext ur den medhavda postillan. På söndagkväll efter klockan sex läggs näten för nu möter vardagen igen.

Fulvernbygget tillkom omkring 1820. Från denna tid räknas uppbyggnaden av stuga, ladugård, källare och kvarn samt potatisåker. Kvarnbygget var nog en onödig byggnad med tanke på att något korn inte kunde gå i mognad däruppe innan nattfrosten kom med sin förintelse. Att bära upp kornet på ryggen för att mala på kvarnen, var ju också ganska onödigt eftersom det varit bra mycket förståndigare att bära mjöl i stället för korn från Öjarens by. Efter avflyttningen flyttades stugan till den övre ändan av sjön under Lappväsendets överinseende. Då byggdes också ett lapphärbärge omkring 75 meter från stugan. Byggd på lapparnas sedvanliga sätt, på pålar ca 1 meter från marken. Stugan brändes ner till ved. Fragment av kvarnen har funnits långt in på 1900-talet.

På detta sätt slutar ett nybyggaröde från fjällvärlden i norra Jämtland. Om man går efter den vackra Fulverns stränder och lyssnar till vågskvalpet mot stenarna, eller du lyfter ditt öra till suset från fjällgranens topp, eller riktar din blick upp mot högfjällets topp när orkanen rasar över vidden lyssna noga, så skall du förnimma en underton av klagan över dem som kom och misslyckades.

Jag har här ur minnets gömslen försökt återkalla de historier som förekommit om detta nybyggets pionjärstid och som berättats som, varande trovärdiga och tillförlitliga. Vad Henrik Söder samt Hans Erss berättat anser jag helt tillförlitliga.

Öjarn den 9110-1974

Gerhard Hansson

Taget ur Heimlautas ärskrönika för 1985.